William och Emme

Sedan Williams första dag har sången varit en viktig del i vår vardag. Jag har och sjunger fortfarande väldigt mycket för barnen. Det är i lugnande, sövande, glädjande, tröstande och aktivitetssyfte. William vill gärna sjunga några sånger innan han går och lägger sig och Emme skiner upp som en sol när man börjar gnola "Var bor du lilla råtta...". Just nu är William inne i en period då han sjunger väldigt mycket själv. När han leker själv och tror att ingen hör så är det mycket gnolande och nynnande. Helst hittar han på egna texter till melodierna.

Inspirationen för dagens text kommer från mammas uttalande att idag kommer är det dags för dagis och Maya kommer minsann också att vara där.

...så hade de nu legat och "nanat" i samma säng.

Det värmer i hela kroppen att höra deras bubblande skratt. Det kan få vem som helst att dra på smilgroparna en aning. Visst har vi föreställt oss att William och Emme kommer att ha hur roligt som helst om ett par år då Emme är lite större, men redan nu skiner hon som en sol när hon får se William och om möjligt ännu mer om han leker med henne en stund. Att se dem ha så roligt alla redan är helt underbart.

Likväl som det verkar som om man helt plötsligt vet allting när man blir mamma, (hur ofta hör man inte frågor som; varför är hon ledsen? Vad vill han? Har hon ont någonstans? Varför gör han så? ) så tror jag föräldraskapet också outtalat kräver att man blir klipskare. Ja jag tror faktiskt det. De små liven är inte gamla när man inser hur otroligt smarta de är. Med enbart skrik alternativt joller visar de bestämt vad de vill och inte vill. I början kan det vara rena gissningsleken för att komma fram till vad det är bebisen vill, men efter ett tag träder föräldrainstinkten i kraft och det känns helt plötsligt mycket bättre. Om man har bra instinkt vad behöver man då klipskheten till?? Det ska jag berätta....

Vi har en väldigt liten bestämd dam hemma hos oss. Hon vet precis vad hon vill och det går inte att lura henne. Introduktionen av "riktig" mat har varit igång ett bra tag och det har inte gått framåt så som mamma skulle vilja. William åt allting som bjöds och det var aldrig några problem. Lilla prinsessan är en riktig finsmakare...eller jag vet inte om finsmakare och purée och burkmat går ihop, men  hon är defintivt kräsen. Vilket barn tycker inte om fruktpurée? Inga grönsaker fungerade så då var mamma "smart" och tog till fruktpuré tricket, men det gick sådär.

Kanske vill hon har saker som smakar lite mer. Mmmmm....hur lätt är det att hitta något kryddat i burkmatshyllan??? Nu tänker ni; " Du skulle kunna laga egen mat till henne", och visst skulle jag kunna göra det, men jag erkänner att jag är lite bekväm.

Fruktgröt funkar i alla fall toppen! Ja det är faktiskt det enda som fungerara. Det är där klipskheten kommer in. Igår hittade jag en burk med ekologisk barnmat bestående av; broccoli, ostsås, gräslök och pasta. Kanon tänkte jag...gräslök smakar ju en del och framförallt; maten ser ut och har samma konsistens som fruktgröten!!

Till lunch idag för prinsessan; en halv burk med ovanstående, grötliknande puré.

Skam den som ger sig...

Mamma kan inte få nog av mina små gulliga och gosiga små fötter. De växer inte riktigt lika fort som resten av kroppen. För växer det gör jag...så det knakar. Den 15:e augusti blev jag sex månader och i samma veva var det dags för vaccination nummer två samt läkarbesök på BVC. Då mätte jag 64,5 cm och vägde drygt 7 kg. (Storebror var vid samma ålder 68 cm lång och vägde knappt 8 kg, men han ska ju klart alltid vara värst.) Jag firade min sexmånaders dag med att sitta upp alldeles själv utan stöd....och sedan den dagen så är det det jag gör. Nästan all min vakna tid spenderar jag på golvet och leker med alla mina leksaker. Förstår ni hur stor jag börjar bli????